Gud?! återtog den gamle med bitterhet. Ha, ha, de ot är löjligt, fortsatte han i sin bitterhet, jar trodde då en gång få andas frilt när han dog, och nu kastar han afven med sin dod et ok om halsen på mig och gör mig fullkomligt olycklig. — Tala ej så trotsig mot himlen, det är en hård prolnina. men vi måste bära den, just det att du ar oskyldig kan skänka dig lugn, tröstade Maria och under detatt det förunderligt glanstetilli hennes ögon fortfor hon lislii: hoch så sant Gud lefver, din oskuld skall komma i dagen. Det annars så friska, barnsligt glada ansigtet hos den unga flickan visade nu elt mildt allvar och det starka förtroende till Gud, som himlen endast forlanar sina alskningar, ty fortvisian år annars genast framme och tråffar oss någon gång olyckan då sträcka vi klagande länderna emot skyn och ropa: vjlvarfore tralas endast jag af ett så dystert öde! Det är cmoniskt Men det gifs inget öde, endast ev karleksrik Gud, i hvars hånder till och ned smärtan och olyckan forvandlas till slljusa strimmor, hvilka ingjuta i vår själ en rid, som nedtystar allt. Äfven den af olychns börda nedtyngde mannen upprättades a sin dotters ofverraskande lefnadsmod. Ja, jag är oskyldig, du har rätt, Maria, det är min lycka. Lef väl! Och med lugn lösgjorde han sig från sin dotter och begaf sig bort. Maria utsträckte armarna såsom skulle hon ännu kunna qvarhålla den älskade sadern och stirrade länge på dörren, bakom hvilken han hade försvunnit — kanske för alltid — då var det förbi med hennes sattning. — Derute emottogs den mellan de två