Helsingborgs-Posten – 20 oktober 1862, sida 2

saken utan allt stvifvel. Underjägmästaren ansågs allmänt för ilsken och ha sull; han hade ej gjort någon hemlighet af silt hat till bonden och man visste att han redan dagen sorut i häftig vrede utfarit emot bondens son, och med hån afvisade dennes anhållan om hans dotters hand. Nästan hela byn var forsamlad för att öfvervara det sorgliga skädespelet, brottslingens bortförande. Det var mindre af hjertlöshet än af nyfikenhet och skådelust. Hvarest så sallan någothänder som i en by, fäster man synnerlig upmärksamhet vid sådana sällsamma tilldrgelser. Vadret hade plötsligt förändrats; mn förmärkte ej mera något tecken till solsken; en kall vind med snöfall skakade vinspalieret och dref de mörka bladen i ögonen på landtfolket, hvilket skulle hafva trotsat ett ännu varre oväder. Man såg alt i dag en förstörelsens anda gästade i det lilla huset. I det lilla rummet låg allt kringströdt i en vild oordning, det var ej mera en bild af frid och likval herrskade en dödlig tystnad derinne. I dörren väntade ett par rättvisans tjenare på sitt offer. Underjägmästaren stod midt på golfvet och höll sin dotter omfamnad. Förgäfves sökte den annars så jerofaste mannen blifva herre öfver sin känsla; det pulserade i hans ådror såsom under en febersjukdom och icke mera i stånd att återhålla tärarne, lutade han sitt hufvud mot den unga flickans bröst. O, denna skymf, denna vanära! Och att oskyldig lida allt detta? ropade ha, med qväfd röst. ?Sörj ej, min far, Gud skall icke öfvergifva oss,? sade Maria med en barnsig och: innerlig fromhet.