Helsingborgs-Posten – 20 oktober 1862, sida 2

Då duger alltihop till ingenting och ilaideläufer är fri! ropade Schotz i den doendes ora. Vid dessa ord uppreste sig bonden våldsamt. Hans lemnar tycktes på en gang hafva återvunnit hela sin spånstighet och med en oknflig vilja som till och med bjod döden några sekunder trots, för att skada sin fiende, fattade han pennan och tecknade med krampaktigt darrande hand de tre korsen på papperet. Det skymmer för mina ögon! hviskade han långsamt. Pennan föll sakta ur hans hand och han var en seende i en annan verld. Först några limmar derefter inträffade läkaren och fann till sin bestortning ett lik. Seclionen bekräftade den doendes påstående, det fanns en så betydlig mangd gist i magen, att endast hans starka kropp varit i stånd att göra de förstörande makterna så länge motstand. Under dessa omständigheter blef genast rättegång anstald emot underjägmåstaren Fredrik Zedler; han anklagades för begånget mord genom förgiftning och sangslades. Mannens ömsesidiga hat var allmänt kändt. Det var för kort tid sedan, der hade varit elt hastigt npptråde på värdshuset, då underjägmästaren hade hotat, och bonden aflägsnat sig. Ja, man ville erinra sig, att Zedler yttrat: ÅJag finner ej någon ro förr än den gamle skälmen ligger i grafven.? — Elt så flyktigt utkastadt ord erhöll nu en vigtig betydelse. I hela byn var endast en röst: Zedler var bondens mördare, och man bemödade sig sorgfälligt om, att af det förflutna såväl som af underjägmästarens karaktär utlela anledningar till misstankar, hvilka lemnade