En dålig talsörmäga. En brottmåälshistoria af L. IIAHICHT. (Foris. sr. ur 120.) Nu kommo Schotz och länsmannen och båda betygade helt godmodigt sitt deltagande. hBey er ej derom, sade bonden. Ni kunna ändå ej hjelpa mig; men gifblandaren, den nedrige Haidelaufer, skall också blifva ofvertygad om att han förgiftat mia. Och under långa pauser berättade han nuru han hade funnit semlan. iHon smakade så salt, sade bonden; men jag var hungrig och tänkte nog kan ag ala något derutaf. På hans korväg var jag sunnit semlan, i hans dotters nåsink var den inlagd — vitinesbord är derpå — MM. S.7 sådana begynnelsebokstäfver har ej något namn i hela byn? PHvar är näsduken? frågade Schotz. Edward har den, blef svaret, Man blef nu först uppmärksam på sonen, som vid faderns berattelse lät sitt hufvud zlida ned från hans bröst, och nu i stum lortvistan, med händerna for ögonen salt nedutad i en vrå af kammaren. Scholz skaade på hufvudet, då han såg sonens betesade, På landet anses ett lifiigt uttryck af zånsla för löjligt. Allt det gripande i en kiljsmessa eller ett återseende afgöres med n handtryckning, till och med på den osor