Helsingborgs-Posten – 17 oktober 1862, sida 3

ideen att fara Mariannavägen; det är något nårmare och jag hade tungi lass. Jag gor det annars aldrig, ty det år den karlens fars vag och jag möter honom ej gerna. Under det jag fardas vägen fram och fröjdar mig osver, all jag ej träffat honom, ser jag plotsligt ett litet paket ligga på vägen. Vänta, tänker jag, det kan du taga upp, der framsticker en semla och jag, min åsna, tager och uppåter densamma, ty jag var hungrig och dumhelen var orsaken till min död.? vHvarsor kastade ni ej bort semlan? Man bör ej äta hvad man finner på landsvagar?, anmarkie den gamla, och en gång kommen i prat tillade hon: men jag känner er och det var er snalhet och nu får ni straff for er synd. Sasom ansorvandt kunde hon yttra sig fritt, likväl blef hon förskräckt öfver att så kunnat glomma sig. Bonden hade under berättelseu kastat sig på bänken, men den häftiga smärtan lemnade henom ingen ro; han måste springa upp och sprang som en rasande omkring i kammaren. Den gamla flyktade på ett komiskt sätt ut ur rummet; hon trodde att bonden hade sortornats öfver hvad hon sagt, och för att låta hans vrede fullkomligt askylas sprang hon sjelf till grannen Schotz. I detta ögonblick inträdde hennes son i kammaren, i uppretad sinnesstämning. Far och son hade i dag icke sett hvarandra och hade fadren icke varit så mycket sysselsatt med sig sjelf, hade han säkert observerat sonens förstörda utseende; han ropade, klagande till honom: Edvard, den nedrige hunden har förgiftat mig?. Den unge mannen for förskräkt lihsammans, en dödsblekhet betäckte hans ansigte,