Helsingborgs-Posten – 17 oktober 1862, sida 3

nen ville tala, han ville gifva luft åt den förtvislans storm som rasade i hans brost, och jamrade sig sakta och obegripligt: O, jag ar härdt straffad, nu är jag for evigt förlorad. Den som set de två männen vrida sig i sina qval, skulle svarligen kunna afgöra hvilken af dem, som led mest. Bondens fysiska plågor läste man i det sorvidna ansigtot, i lemmarnas vilda ryckningar och det måste vara en våldsam smårta under hvilken den starke mannen krökte sig som en mask, men den unge mannens sjalslidanden voro dock djupare, mera sargande i brostet, desto mindre han formådde i klagan gifva namn deråt. (Forts.)