Helsingborgs-Posten – 17 oktober 1862, sida 2

ogonbrynen; gråsprängdt hår och ett stripigt skägg omskuggade de kalla anletsdragen, som af vreden erhållit ett hemskt uttryck. vDu blifver aldrig, så länge jag lefver, min svärson,? forklarade den gamle och slog till bekräftelse derpå sin hand dundrande i bordet, under det att hans kortklippta hår resle sig på hufvudet såsom en borste. Den unge mannen, till hvilken dessa ord voro riktade, bleknade; hans sammankrammade krampaktigt sin mössa och sökte förgafves efter orden. IIans annars just icke mycket rorliga tunga blef sorlamad, under det all den gamle häftigt fortfor: lLaga dig härifrån och slå bort den tanken; du vet att jag icke ger efter, om jag också skulle dö derfor.? roch hvad har jag då gjort er? frågade slutligen den yngre, har jag ej alltid varit vänligt sinnad emot er eller är jag ej god nog till Maria? vyet må vara, Edvard, men din sar, svarade den gamle, är eu elak, hämndfull menniska och om det gick som han ville, låge jag för längesedan i grafven. Han har förfoljt och uppretat mig som ett vildt djur och ingen vecka går till ända, då han ej trakasserar mig och framställer falska vittnen emot mig, sjelf har han svurit falkt, för att skilja mig från min tjenst och bringa mig i elände.? vMen ni har strängt sorfarit mot honom,? anmärkte den unge mannen. rSa, jag skulle sett genom fingret med honom, låtit honom slapa bort de bästa träden i skogen! Ynglingen teg, men fastän han ej hade lätt alt uttrycka sig tänkte han desto mera. —