Helsingborgs-Posten – 15 oktober 1862, sida 1

Den 15 Okt. Alt mensklig makt i längden icke förmår uteslanga sanning och ijus, derpa se vii våra dagar ell kraftigt bevis i det mest despoliska rike i Europa, Ryssland. Czarerna hafva följt den politiken, alt beherrska genom folkets okunnighet. De hafva insett all despotism är oforenlig med vetande. Instinkten har sagt dem, all på samma gang som deras i motker och slafveri suckande undersåter borjade höja sina blickar emot bildningens uppgående sol, skulle de sjelsva sjunka nedom horlzonten. En och annan strale har icke desto mindre funnit vägen dit under sin segrande strid mot barbariet och antagit allt storre dimensioner. Slutligen har deraf uppslalt den slanmma. som kanske endast kan slauckas med strömmar af blod. Stora olyckor tordra kraftiga medel. Om Ryssland skulle upplosas i anarki och oreda, ar det icke annat än naturens evigt verkande, mot allt förtryck revolterande krafter. Ur balet skall eu ny Phoenixframga. Ryssland har ännu endast hatt sin barndom. Dess ungdom inbryter nu, dess mannaålder, ett stort, ett herrligt tidehvarf aterstär. Garibaldi har efter all sannolikhet utspelt sin roll. Om det är sant att han vägrat emottaga amnesti, kan det måhanda jemforas med en ulbrunnen sacklas sista slamtande laga, Innan den slocknar for bestandigt. Han är emellertid en ovanlig foreteelse. Hans nanm skall lefva på folkens läppar, hans —— een mod, hans sällsynta vegennytta Och svarmavde karlek för sriketea och Åtalien hafva forvarfval hanom plals bland verldeas herocr. Ett uppbrusande lynne och brist på politiskt omaome hafva varit hans fel. Liksom den ena vagen flödar ofser den andra, så hvalfde standiat i hans hufvud nya planer öfver de gamla. Uenua rastloshet ar ett vanligt tillstånd hos inbillningsrika menniskor vid de stora kriser, da nagon omstorinine af statens oden forestår. Individerna, verktygen, falla men ideen realiseras och efter forfarliga skakningar atervinnes enklang och ordning. Hvad aro väl for resten de små fel som en stor man begär, fel, hvilka endust verka i en trång skala och vpphora med hans lii. hvad 9 väl de i jemsorelse med det oberakneliga, ovanskliga goda, hans adla handlinaar och lysande exempel gjort för verlden. Den man som vet med sig sjelf att han ej lefvat förgåfves, att han efter yttersta formäva och med ovanlig framgång kampal för en stor ide måste med tillfredsstallelse skåda tillbaka på utståndna strider och erfara en af de hogsta njutningar, hvaraf samvelot kan vara måktigt. Garibaldi är onekligen en poetisk uppenbarelse och från poetisk synpunkt belraktad, bade det kanske varit bast för honom, om ban nu, på höjden af sin ära ljutit en krigares död. Afven den renaste patriotism år ålfoljd af ärelystnad. Den som en gang betradt ärelystuadens bana, mäste framåt. Ålderdomens svaghet och krämpor kännas månesaldigt bittrare för honom an för andra. Hvila ar glömska. Hvilken förkrossande känsla af vanmakt måste icke betaga en sädan menniska, då hon känner att kroppen icke sormär bära själen, nar handen icke längre mäktar utföra hvad den alllidlika verksamma anden tänker och vill. Ideer, friska som ododlighelen, välla ständigt upp ur den ymniga källan, men nerfverna äro sloa, ogonen matta, organismen lidande. Anden törstar efter frihet, men kroppen är ett fängelse för hennes snille. Vore