Erån mörker till ljus. En Berättelse FRANL IIOFFMANN. (Öfversaåtining) (Forts. sr. ar 115.) Tala ni, unge man,? sade han. Då min gamle Francis går i borgen för er, betvislar jag icke er härkomst, men högst sällsamt forekommer det mig ändå, att se sonen till en lord, till en af mina vänner, i shafdrägt. Men sant är det, Francis, den unge mannen ar förvånande lik den aflidne lord Annesley. Tala, unge man! Lät mig höra hvad jag kan göra för er? Arthur hörsammade uppmaningen och meddelade en trogen skildring af sitt öde. IIvart ord bar en prågel af sanning, och amiralen betviflade icke heller att han verkligen var lord Annesleys son. Han skildrade det från hans barndom, som ej flera än han sjelf och Francis kände till, han beskref noga fadrens slott, tummelplatsen för hans första lefnadsär och rodnad af blygsel färgade hans kålder, vid tanken på huru en illa uppfostrad, egensinnig och hallstarrig pojke han varit. Allt 1 hans beråttelse träffade in med verkliga förhållandet, ingen länk fattades i kedjan, och det sista tviflet hos den försigtige gamle amiralen försvann såsom töckuet för solen.