Ja, du är det, du är min lords son och min unge herre! ropade han utom sig. Grafvarne öppna sig — eller nej elt skandligt, oerhördt bedrägeri har genom Guds nåd blifvit afslöjadt. Åh, jag trodde nagolf dylikt, då underrattelsen kom om dia dod! Jag kunde ej tro det, jag reste sjelf till Stradford och först då jag hörde det af direklörens egen mun — måste jag vå! tro det. Och det oaktadt tviflade jag, tviflade alltid. tviflade ända tills denna stund! Och se, min innersta förhoppning har gått i fullbordan. Berätta mig — men nej, amiralen, min nuvarande, gode herre, måste höra dig! Amiral Hamiltor skall skydda dig och sorhjelpa dig till dina rättigheter. Folj med mig till honom. Store Gud, huru underbara äro ej dina vägar och huru underbart leder du ej dina barn på dem! Sir Thomas, din trolöse onkel, trodde sig för alltid hafva blifvit befriad från huset Annesleys tjenare och hafva gjort dem o adliga far sina mörka planer, i det han afskedade dem, och nu år det just denna omständighet, som lat mig söka en annan sjenst och hvilken forde mia långt öfver hafvet, på det jag skulle kunna aslägga villnesmål for dig. llari kan man på det tydligaste se Herrans hand. Kom med mig till amiral Hamilton! Han är en aflågsen slägting till ditt hus; han skall höra dig och hans råd skola vi följa!? Den gamle mannen förde Arthur nedikajutan till en gammal herre och föreställde Arthur för honom. Amiralen blef uppmärksam, då han hörde Arthurs namn och bad honom sätta sig. (Forts.)