Helsingborgs-Posten – 6 oktober 1862, sida 2

sten i värdshuset kleeblatt nära vid hamnen. Der skall min broder hemta den. Forhall dig emellertid stilla. Öfvertank hvad jag sagt och låt ingen märka hvad du hari tankarne. I morgon, kort före solnedgången, skall jag komma och gisva dig ett tecken, ail hästen står i ordaing. Tacka mig ej. ja Gud ledsaga dig! innan Arthur kunde hemta sig från sin förvåniug, var Betty forsvunnen. Arthur tillbragte natten i latt begriplig oro, men beherrskade sig följande dagen så väl, att ingen kunde märka något utomordentligt hos honom. hlot aftonen syntes Betty och gjorde det aftalade tecknet. Han väntade annu några minuter tills skymningen öfvergålt till natt och då tecken gjordes till slafvarnes forsamlande gömde han sig bakom en buske och sprang det fortaste han kunde till det stalle der han skulle finna hästen. Den stod verkligen der och bredvid den en fremmande man. Jag är Bettys broder, hviskade denne till Arthur och tryckte ett par guldstycken i hans hand. -?Sätt er i sadlen och fort härifrån! Skona ej håsten, det är ett godt djur och skall hälla ut. Gud vare med dig! Gud vare äfven med eder, sir, och med er syster, min goda moder! svarade Arthur och satte sig fast i sadlen. Den andre gaf hästen elt slag med käppen och det raska djuret flög bort i galopp. Arthur hade kunnat jubla af glädje, men den ångest han led af fruktan att blifva upphunnen och gripen dämpade till en del gladjen. Han dref på hästen och som ett spuke jagade han genom skogen. Från sin barndom var han en god ryttare och della kom