Helsingborgs-Posten – 3 oktober 1862, sida 3

Tillfrisknandet. Endast den förstär den himmelska jaliggöran: de fånslan, fom fyller den ur en lång och plåg: om sjukdom tillfriffa andes bröst, hwilken sjelf kåndt hwad det will fäga att efter wecor, tills bringade rå sjuksängen, åter få lemna sjufrummet och träda uti Guds sria, berrliga natur och i A drag drika den rena, balsamiska luften. Så skon som på en sådan dag hafwa aldrig blommoruna dofiat. J herrligarr köter ljödo al: drig foglarnes sänger, renare strålade aldrig solen, hela skapelsen tyckes förändrad och förflös nad. Men äfwen meanstlighelen har fört ett anmnat utseende. Det war ju en menniska, fom wärdade den fjufe, fom fatt wid hans fmårtes fulla läger, beredde hang läkemedel och räckie honom dem. Gud har sin nåd förlänat hel: fan, men Hans werktyg wore menniskor. J ätjntande af full helsa och fraft n or menniskan fig ofta ej behöfwa fin näfta, stöter med ftolts ber och egenkärlef ifrån fig den räckta handen, men under fjufbåddens nätter lärer hon inse, att den ena menniskan ej fan umbära den ans dra. Mången annan allwarsam lära har den uitfetffnande inhemtat under smärtans dagar. Han har lärt alt wara tacksam för de undfångs na gåfworna och ej fnota öfwer hwad tom blif wit honom fötnekadt. Det är ett för hela menz nisboslagtet gemensamt, att ringa akta de ffat: icr, som det äget; först når de äro förlorade lära wi fånna deras wärde. OM huru ringa akta wi ej ofta wårt högsta goda helsan. Jcke allenast få alt wi på mängahanda sätt länsinnigt forma löst på den — wi äro dessntom på lång. när ej tacksamme nog derför, utan undfå den