Helsingborgs-Posten – 3 oktober 1862, sida 3

äfven att ösvervinna det tyngsta kulan stora ansträngningar. Jrots sitt slafok uppblomstrade han liksom en planta, som föres ur mörker till Jjus. Hans kropp blef stark, hans kinder betäcktes af en frisk rodnad, hans till hälften slocknade ögon blixtrade äter af lesnadsmod och lefnadslust. Betty hade råddat honom genom hänvisning ti honom, ur hvars hand helsa och all välsignelse kommer. All Arihur både till det ime och yttre starktes verkade hufvudsakligen de samtal han nu hvarje söndag oafbrutet fortsatte med Betty. Hon var, såsom förut blifvit sagdt, en bildad god qvinna och då hon snart blef varse Arthurs i fullkomliga okunnighet, så lärde hon honom småningom allt hvad hon sjelf kunde. Läsa, skrifva, räkna, historia och geografi, ja, allt hvad han kunnat lära i en skola det larde Betty honom med outtröttligt tålamod. På små pappersbitar uppskref han sina lectioner i historia och geografi, på det han kunde använda hvarje fri timma till inlårandet deraf. Om söndagen genomgick hon med honom det han under veckans lopp inhemtat, tillfogade muntligen nytt och försåg honom så småningom med en rikdom af kunskaper, hvilka ban i sitt förra lyckliga? förhållande aldrig skulle hafva forvärlsat. Arthur var så flitig, att ban stundom försummade arbetet för sina papperslappar och måste då lida hårdt straff. Men han brydde sig ej derom, utan fann sin tröst i förökandet af sina andliga skatter. (Forts.) ö2 —