ligen en hand mildt på hans skuldra och en medlidsam röst sade: ?Gråt icke min son! Gud, den allgode Fadern, skall äfven förbarma sig öfver dig en dag och låta olyckans moln försvinna från din lefnads himmel! Arthur blickade upp och såg en gammal fru af omkring 50 år stå framför sig, som med hjertlig godhet och deltagande såg ned på honom. Ilan kände henne mycket val. Det var den goda gamla Betty, såsom hon kallades af alla slafvarne på plantaget. Hon var en god, råttskaffens och bildad qvinna, hvars sorgliga öden fuunit allmänt deltagande. Hennes egen man, en afskyvärd, nedrig menniska, hade efter många års äktenskap ulbjudit henne som slafvinna och sålt henne åt plantageegaren Drummond. Sedan den tiden måste hon gifva slafvarne deras föda, koka på plantaget oeh vid sjukdomstillfallen förrätta en sjukskolerskas åligganden. Hon var mild och vänlig och sordrog sin sorgliga lott med en sadan undergifvenhet och ödmjukhet, alt hon på det högsta årades och älskades af alla slafvarna. Hon hade redan länge omkat sig öfver den hvite gossen och använde nu en ledig stund för alt samspråka med honom och alt om möjligt meddeia honom någon tröst. Gråt icke! upprepade han. Nedlägg dina bekymmer i milt hjerta; kanske vet jag räd och hjelp för dig.) Ack, du goda Betty,? sade Arthur med en djup suck — för mig gifves hvarken nåd eller hjelp i verlden. Jag är den olyckligaste menniska under solen.? Du är ännu så ung, du vet alt en nådevik Gud kesver i himlen och du vill ävdå förtvifla?? svarade den goda gamla frun