Helsingborgs-Posten – 3 oktober 1862, sida 2

syningsmannen, väckte honom och belallte, att han skulle sluta sig till en hop af sina olyckskamrater, hvilka hvarje morgon drefvos ut på arbete. Utan omståndigbeter sallades Arthur till de öfriga och vid uppsyningsmannens pisksmällar satte sig hela tåget i rörelse ilh en timmerplatls i närheten, der träd skulle tillhnggas till bjelkar och sparrar för blifvande behof. Årthur förstod naturligtvis ej något af detta arbete, det oaktadt måste han fatta en yxa och som de öfriga arbeta i sin anletes svett. Hans krafter utmattades snart och han irrade sig mycket, då hon trodde, att han, för sin ungdoms skull, skulle finna medlidande hos uppsyningsmannen. Han tordes ej hvila, då han uttröttad lät armen nedsjunka, hod uppsyningsmannens piska och drog blodakliga strimmor på hans hud. Ilan måste arbeta så länge der var en gnista till lif hos honom. Vid middagstiden gjordes slutligen halt, och då lemnades slafvarne en hvila af omkring två timmar, under hvilken tid de skulle förtära sin torftiga spis. Derpå kallade uppsyningsmannens stämma dem åter till hardt arbete ända tills aftonen. Då solen gick ned bakom de aflägsna liggande skogarne ålerfördes samilige slafvarne till deras hyddor, hvilka lågo på en fri plats, omgifna af en hög inhägnad. Aftonvarden tillkastades dem, inhägnadens fasta galler tillslöts och nu måste hvar och en tillse huru han kunde beqvimast ätillbringa natten. Trots sin trötthet och tröstlösa nedslagenhet kände Arthur dock hunger och han åt af den dåliga fodan. man kastat till honom, likasom till en hund. Medan han ämu fortärde denna usla spis,