Helsingborgs-Posten – 3 oktober 1862, sida 2

sram för att hjelpa sin herre ur vagnen. Arthur. i sin gränslösa bestörtning, visste ej hvad han skulle göra och förblef såsom bedöfvad qvarsitlande. yNå, skall du inte snart nedstiga? röt Harry till honom. Eller skall jag hjelpa dig! Arthur satt ännu nästan besinninaslös. på svepte plöleligen uppsyningsmannens piska omkring hans öron och träffade så smärtsamt, att han utstotte ett skri, som en sårad rossågel. Han tumlade ned från vagnen och blef på en vink af uppsyningsmannen straxt aripen af två svarta, hvilka släpade honom till ett blockhus och inkastade honom der, under ett hånskratt. Dörren slogs till och Arthur befann sig i djupt mörker, — det var djupt mörker utanomkring och djupt mörker inom honom. Med ett stönande soll han ned, då en välgörande vanmakt utbredde för någon tid sin slöja öfver honom. Han var en slaf — en lifegen till en, såsom det tycktes, obarmhertig herre — förrådd och såld. Jan hade uppnått det värsta i sitt öde, det närvarande oeh framtiden voro höljda i ett ogenomträngligt mörker. Men — om han blott tänkt derpå, den olycklige! — att närmast intill den mörkaste nasten eränsar den ljusa guldskimrade morgongryningen. EX. Den goda gamla Betty. Om Arthur verkligen hade hyst något tvifvel om, alt han vore säld i slafveri, så skulle redan nästa morgon lära honom något annat. Redan vid soluppgången kom upp