Helsingborgs-Posten – 3 oktober 1862, sida 2

hörde han slutligen ett förskräckligt tjutande och skällande och blickade förskräekt upp. v)Ivad ir det? frågade han sin närmaste granne. yHr du ej?? svarade denne. Det är ju de stora blodhundarne som hvarje nalt utsläppas, för att förhindra slafvarnes flykt. Ve den olycklige, som skulle väga klättra öfver inhägnaden! De rasande djuren skulle inom få minuter slita honom i stycken. Arthur ryste och om han än hyst den anken, all genom flykt radda sig fran slafel så måste han dock nu låta den försvinna. Den unga negren, som gifvit honom underrättelse om hundarne, visade sig mycket vånlig mot honom. Han inbjöd Artbur i sin hydda, på det han under natten skulle få tak öfver hufvudet och Arthur antog det med tacksamhet. Det gjorde honom godt att åtminstone sinna en som åtog sig honom. Tidigt nästa morgon började arbetet, liksom förra dagen, och så dag från dag, söndagen likväl undantagen, hvilken de stackars slafvarne kunde få använda till sin egen nytta, likväl utan att få gå utom den inhägnade platsen. Det var elt lif af försakelse, af elände som den olycklige Arthur nu förde, och väl hundrade gånger längtade han efter döden, som kunde befria honom ur hans sorgliga belägenhet. Men döden kom icke. Deremot skickade Gud honom en tföst, som han minst väntat i sin träldom. Då han en dag matt, trött och i den sorgligasle sinnesstämning, satt framför dörren till hyddan, som han delade med den unge svarte, och utgjöt bittra tårar, lades plöts