Helsingborgs-Posten – 26 september 1862, sida 2

I sådan ångest var han, då han en afton närmade sig en liten by, sedan han hela dagen strofvat omkring i en kal och obebodd hed, utan att hafva sett nagon menniska eller något hus. Uungern sarde honom, hans fotter plågade honom, han var nåra att dö af smarta och trötthet och den djupa bedrofvelsen gjorde honom modlos. Langsamt framslapade han sia tillbyn, och natten hade redau frambrutit, då han efter stor anstranzning uppnådde den forsta lilla hyddan. Men nu var han ock alldeles kraftlos och han kunde icke gå vidare. På hyddans trokel, just då han skulle klappa på dorren, föll han i vanmakt och sjönk med ett svagt stonande till marken. I( hyddan bodde en fattiz gammal fru, som bad sin aftonbon till lsterran, då hennes andakt stördes genom ett sakta stönande och qvidande. lion upphörde och det tyckles som om jemmerropen hördes fran hennes even dorr. Gripen af medlidande ilade hon straxt all öppna dorren och sag nu med sorskrackelse och fasa den stackars gossen ligga utsträckt på tröskeln. Stackars barn! Stackars lilleli mumlade hon och bojde sig ned till honom. ÅÅr du sjuk, eller hvad selas dig? Arthur slog de tärfyllda ögonen upp och suckade: Blott trött, blott hungrig, mycket trott och mycket hungrig, goda fru!? vÅck, du min käre Gud och Frälsare, du stackars barn!? svarade hon och strök gossen mildt öfver kinderna. Kom, försök att stå upp, stod dig på mig, så der — och kom nu in. Hvad jag har i min lilla hydda, står allt till din tjenst och gifves dig gerna.