Helsingborgs-Posten – 19 september 1862, sida 2

Ett allmänt skratt följde på dessa ord. Arthur blef allt mer och mer förlägen och började slutligen gråta. yDet är ju ej mina kläder, sade han snyftande. vÅhå, han truktar för tvångsjackan, ropade den förra stämman åter. Det var mig en klok pojke! Han vet alt ej något godt foljer dermed. Men det hjelper ej — andra klader får du ej här, besagna alltså dessa.? Arthur lydde långsant och tvekande och emedan han viade sig något tafatt blef han ånyo utskrattad och beledd. Tåligt fördrog han dera; hån och spe och sade intet ord till sitt försvar, tills pojkarne slutligen tröttnade sjelfva. vllan är blodsint, låt honom varab, sade en af dem. Ah, så blödsint är kan åtminstone ej, att han ej kan borsta mina skor, ropade en annan. Kom hit, du — hvad heter du?? vJohn Smith!? framstammade den stackars gossen med möda. vJohn, alltså. Nå, så kom hit till mig — hör du icke ?? Arthur rörde sig ej. Plötsligt erhöll han af en af de största slynglarne ett slag i ansiglet, att han tumlade omkull och föll ned i sängen. hlar du då inga öron? röt den råe pojken till honom. Du skul komma hit och borsta mina skor.? Arthur såg upp med en skygg och förlägen blick. Jag kan ej — det har jag ännu ej förr gjort, sade han. )Ah, sade pojken hånande. Kan du ej? Du är väl son till en lord, hvad? Du har