tande. Kunde du verkliges vara så dum tro att jag glömt di far under min beräkning? Erinra dig å att vi lemnade honom, för alt föra hans her son i en pension. Nå då, mister Arthur Anesley skall verkligen inom få dagar vara der och befinner sig redan uppe på mitt rum. Men du, John Smith, du skall hvarken få se lord Annesley ej heller Annesley-Hall. Du är och förblifver John Smith, en stackars enkas son och som sådan skall jag fora dig i en tuktanstalt, der man snart skall borttaga ur ditt hufvud den ideen, att du skulle vara en son till lord Annesley.? Arthur var till mods som om han blifvit träffad af ett hårdt slag och föll dödsblek ned på träbänken. Han var klok nog alt kunna fatta sin oukels skandliaa list, och kände sig för alltid förlorad, om det ej lyckades honom att personligen kasta sig i sin faders armar. Om en annan gosse utgafs för Arthur, skulle lord Annesley anse denne för sin rätte son, isynnerhet om han fick underrättelser om honom. Dermed försvann hoppet, att hans fader skulle anställa efterforskningar och dessutom kände han för väl sin fars sjuklighet för att inse det lord Annnesley ej vore i stånd till att företaga en resa. Alla hans förhoppningar krossades derfor med ott enda slag. ?Jag år förloradl suckade han och vred tröstlöst händerna. Aha, du märker det slutligen, sade sir Thomas hånande. Det är mig kärt, ty desto Tör skall dn finna dig i ditt öde och underkasta dig min vilja. För öfrigt, John Smith, vill jag ej öfva någon onödig hårdhet mot dig; om da blott är förvuftig och lugn och ej understår dig att utgifva dig för Arthur