Helsingborgs-Posten – 5 september 1862, sida 2

genast föra mig ned till hjortarne! Du har lofvat mig det! Sir Thomas kastade på den ostyrige gossen en besynnerlig blick, för hvilken Arthur förskräcktes. Du är ej mera den gode onkel; du år en elak! skrek han. Lemna mig, jag vill ej stanna hår längre; jag vill hem till pappå! Din lille narr, tåla dig blott ännu en stundyy sade sir Thomas mycket vänligt. ÅJean kommer snart tillbaka och då gå si till hiorlarne och så gå vi till hästarne i stalet. Ser du, der är han redan, tillade han, då Jean syntes på tröskeln och kastade en betydelsefull blick till sin herre. Folj mignu, kare Arthur! Du skall få roligt. Arthurs vrede var redan förbi och beredvilligt fattade han sin onkels hand.? Gå förut,? sade han till Jean. Alla tre lemnade salen, gingo genom en smal, mörk korridor och nedför en trappa, hvars trappsteg sågo ut som om de endast sällan och ej på lång tid begagnats. Ditt slott är hemskt, onkel, sade Artlur, luften är så kall och fuktig att jag frysir. Vi skola snart vara i det fria, sade sir Thomas lugnande. Jean, anländ till trappans slut, öppnade en smal dörr, som förde till ett öde, halfmörkt rum, hvilket endast erhöll sitt ljus genom ett par gluggar högt uppe på de fuktiga väggarne. Arthur stannade förskräckt på tröskeln och ville ej träda in i den fängelselika rummet. Jag vill ej gå härin!? ropade han häftigt, till hjortarne vill jag. Hur kan du föra mig hit, du afskydda opkel??