derslagit en ridknekis ansigte och nästan utrifvit ögat på honom, emedan hans höst icke genast stod sadlad tillreds i stallet. hjan är en riktig liten djefvul, sir Thomas. Nä, ni får väl lara känna honom, om ni blifver några dagar häri slottet. nvi skola se, gubbe! svarade sir Thomas eftertänksam. Om detär sant, hvad jag hört berättas om pojken, så måste någonting ske för att föra honom till förnuft. Det bästa blifver val att man sätter honom i pension, der han blir strängt hällen, jag skall tala med min broder derom.? vack, om ers nåd kunde utverka det ropade den gamle lisligt; det vore en riktig vålgerning för mylord, för oss alla och till och med för gossen sjelf, hvars vildhet knappt har gränser. Som sagdt, vi få val se, sade sir Thomas, nickade vänligt åt hofmästaren och gick ut. Ankommen till parken, frågade han en ridknekt hvar Arthur var, men erhöll ej något besked. Han gick vidare till trädgården och närmade sig drifhusen, då han plötsligt hörde skrik och buller. Fordubblande sina steg trädde han hastigt in och såg här ett uppträde, som gjorde honom bekant med Ar(hurs karakter. På golfvet lågo sönderslagna blomster-krukor, alrina blommor och frukter, huller om buller, och midt i detta krokte och vände sig en ung pojke, häftigt skrikande för en omkring 7:ärig gosses slag, som med en tjock kapp i sitt raseri piskade på honom. Den stackars misshandlade gossens händer och fötter hade blifvit illa slagna och blödde, men det oaktadt föllo slag oupphörligt.