lifliga rop of Vive VEmpereur! skallade pötsligen. Sedan kejsaren talat en stund med någ ra soldater steg hun upp och började dansen, efter att ha bjudit upp en ung bondfficka från byn Cusset, fom ligger straxt bredwid lägret. Het är omöjligt att beskrifwa den förtjusning, som mid derna syn bemäftigade fig alla de närwarande. Ropen lefwe tejfaren! wille aldrig taga slut. Bland perfonerna i kejsarens upp waktning fanns äfwen preussiske generalen W—, en förtrogen wän till konungen af Prenssen. Generalen mar förwånad öfwer kejsarens nedlätenhet och han kommer troligen att i detta hänseende lemna ett godt råd at jur mouark. Efter det dansen war flut yttrade lejsaren någ ra ord till sin täcka moitid gick in i förfrijt ningslotalen der han förtarde något låskande samt lemnade straxt derefter danslokalen. Kl. 10 på aftonen, när jag med cigarren i munn war stadd på hennvägen mötte jag en medelalders bonde, fom bad att få tända fin pipa wid min cigarr; han slog ett lätt flag på min axel, litasom för att tacka mig och utbrast: — Nå, låg ni hur han dansade med Marie Boilon? — Jaså, ni känner henne? — Skulle tro det, hon är min brorsdotter. — Nå, det war ju en stor ära som wederfors henne? — Jo, jo men; gon och hennes familj ffa inte glömma det på 300 är. Kom ihåg, min herre, att Carl X war ar delus konung, vudwig Filip war medelklasjens tonung, men si Napolcon han är böndernas kejsare! — 3 dessa få ord hade min interlofutör tecknat ett halft arhundrades historia. — Också ett kärleksbref. På sista Bar lentinsdagen, den dag då i England brukas att sticka bwarandra skämtsamma kärlefsbref, erhöll en Londonsprätt en sädant, hwars början lät utomordentligt wackert. Den sköna — brefs skrifwarinnan sjöng i wälflingande werser att bon war fardig ar dö af nyfikenhet att få we ta en hemlighet, fom han war nog grymt at Dölja i fit bjerte. Hon önskaed ide weta vm han war tik, om ådelt blod flör i hang ådror, om han innehade en hög samhällsställning — efter fådant frågar den sanna kärleken ej. Men ban borde läka hennes hjertas sår, uppiylla henne med en outsäglig glädje, fom wore mes rta wärd än afta werldens rikedomar och åre tällen, han borde säga henne — huru mycket jan betalt för fin nya peruk.