drodren, ilt sjelf skaffa sig detta inflytande öfver den sjuke nerru.? yyjlvad gagnar mig allt inflytande, då det ej förskaslar mig penningar, invände sir Thomas förargad, emedan han ej visste hvad Jean menade dermed. Jag står på god fot med min broder Charley; men jag vet att han är girig. Penningar kan jag ej vänta af honom! vicke förr än han dör,? inföll Jean. yyen då är ju hans son der, det har jag en gång sagt!? ropade sir Thomas vredgad, slampande haftigt med foten. Du är verkligen svår att begripa i dag, Jean! Kammartjenaren log, men dolde far sin herre detta hånleende. vJag menade blott ers nåd, hviskade han, rom ers nåd kunde göra sitt inslytande öfver lord Annesley gällande på dennes son, Arthur. Stjufmodern bekymrar sig ej om pojken, han är helt och hållet i tjenstefolkets händer, af hvilket han omöjligen kan lära något godt; fadren, för sin sjuklighets skull, förmår ej leda hans uppfostran — det vore verkligen ett godt verk om ers nåd ätog sig gossen och anvande sitt inflytande, så att han kom i någon slags uppfostringsanstalt.? Sir Thomas såg på sin kammartjenare med obeskrislig förvåning, likasom tvillade han på dennes sunda förnuft. Hvad?? ropade han slutligen. Är du: från dina sinnen? Hvad angår pojken mig? Hvad frågar jag efter hut han blifver uppfostrad ?? pErs nåd förstår mig icke, svarade den inställsamme kammartjenaren. Det handlar ej här om gossens uppfostran, utan om hans