vulsk bitterhet svävade på hans tunna, härdt sammanpressade läppar. Sir Thomas Lovel var troligen ändå en af mången afundad man, men nöjd och lycklig var han ej, älminstone icke denna morgon, då vi se honom sitta i salen på sitt skona landtgods Lavel-Castle. En lång stund tycktes nan vara försjunken i dystra tankar, svärjande emellanåt högt tills han slutligen med knuten hand slog på några framför honom liggande papper och kastade dem ifrån six med en ondskefull ätbord. liarpå fattade han en ringklocka och ringde haftiat. Straxt derpå öppnades en dörr och med tysta, kattlikt smygande steg, med krokt rygg och med ett lurande uttryck i de odmjnkt nedslagna ögonon inträdde en blek karl i rummet och blef stående ett stycke från Sir Thomas. Det var Jean, Sir Thomas kammartjenare, till födseln fransman, men sedan läangt tid i tjenst hos Sir Thomas, hvars fulla förtroende han vetat förskaffa sig genom en krypande odmjukhet. Jean,? sade Sir Thomas, mina affärer börja blifva mer och mer invecklade. Se der, hvilken mångd räkningar och fordringsbref! Jag skall ut med inemot tiotusen pund sterling och har knappt 100 shilling. nfolket måste vänta,? svarade den bdmjuke kammartjenaren, inom kort tid skola arrendepenningarne betalas och ers nåd skall då vara hulpen ur all förlägenhet.? vJa. om dessa förb— skulder ej vore?, svarade Sir Thomas förargad, men mina fordringsegare hota mig med bysällning. Arrendepenningarne utgöra på sin höjd 500 pund. Kan jag genom ett underverk for