hördes srän hans läppar — iy han hade igenkånt denna dame, som stod der midt framför honom vid konungens hand. Konungen log. Jag ber fru markisinnan dArgens, född Cochois, att vara skiljedomarinna mellan mig och sin gemål, sade han. Markisen påstår, att jag lofvat honom hans entledigande på hans sextionde födelsedag, jag deremot är af den meningen, att jag lofvat honom hans entledigande först på hans sjuttionde födelsedag. Säg nu ni, fru markisinna, hvem af oss begge har rätt.? Sire,? ropade Laura, konungen är Guds. representant på jorden, konungen har gent emot sina undersåtare alltid rätt!? Ah, det är hoffolksspråk,? sade konungen, det skall säledes icke behaga markisen, ly han har i går bevisat mig, att han icke är någon hofman. Jag vill derföre icke hålla fast vid min rätt, han skall sjelf afgöra. Fråga honom derföre, fru markisinna, fråga er herr gemål, om han nu vid sextio år vill hafva sitt entledigande, eller om han vill hälla ut hos mig till sitt sjuttionde år, och om han under dessa tio år vill stanna här i Sansourci och bebo de rum, som jag låtit inreda för honom ochhans gemål. Nå, mar-. kisinna, frågar ni honom då inte 20 Men markisinnan frågade icke, — hon för-— sökte det väl, men hennes stämma qväfdes. af tårar, hon nedsjönk på elt knä för konungen och kysste den hand han räckte henne. Och helt tyst, helt stum, och mild, knäböjde markisen bredvid henne, för att: fatta konungens andra hand, och trycka den hårdt, hårdt till sina läppar; och — konungen förstod detta stumma språk, han förstod: de. tårar, som längisamt nedrullade öfver lordens