ögen med tårar, och hans lappar darrade. Konungen såg det, och det for liksom en soltråle öfver hans ansigte. Jag tviflar hvarken på er eller på er dopallest, sade han, jag har profvat det der papperet, och funnit det riktigt. Ja, det är sannt, ni är verkligen sextio år gummal, änskönt man skulle tro, att ni vore en yngling om tjugo år, men jag tviflar på ert minne, markis.? På mitt minne, Sire 2 Ja, markis, på ert minne! Ni säger alt jag lofrat entediga er vid ert sextionde år, men jag menar mig hafva sagt, att jag vill entlediga er vid ert sjuttionde år.? ÅSire, tror ni det ? frågade markisen hvars anlete klarnade. Jag tror det, och ni tror motsatsen. Hvem af oss båda har nu rält med sina hågkomster, hvem. har det bästa minnet ?? Hvar är den oväldige domare, som kan afgöra det? Ni, mylord är det icke, ty ni står på markisens sida och har nyligen allt för tydligt bevisat mig, att ni är partisk för markisen. Ni torde säledes tillåta mig att hemta en skiljedomare, om hvilken jag tror atthan skall vara rättvis och döma opartiskt.? Konungen nalkades dörren till sitt bibliotheksrum, och öppnade densamma. En dame i präktig paryr, i full hoftoilette, men med ansiglet betäckt af en tät svart slöja, visade sig nu i dörren. Konungen räckte henne handen och förde henne fram tätt intill de begge herrarne, och under det dessa bugade sig för henne, drog hon med en rask rörelse slöjan från sitt ansigte. Nu uppreste markisen åter silt hufvud, hans ögon fästades på damen, och ett skrik