blef fältet betäckt med Qwinntön. En få behag: lig samling fyllde mitt hjerta med mycken för nöjelse. Några liknade mera änglar an men niskor. Prat, stratt, sjungande och dansande orsakade ett fa stort sorl, att Gudinnan nödgades använda all fin matt, innan hon fick tyfinadAlla sträfwade efter att komma i det främsta rummet, hwaraf npptom en träta, fom nåra bragt tönet i gewär. Börd, riidom, skönhet, förstand, woro ord, som hördes ifran ala fans ter. Somliga bröstade fig öfwer fina mäns sörtjenster; andra deröfwer, att de woro fina utinners husbönder; somliga beropade fig pa, att de änun woro jungfrur; andra äter pa sin talrika barnaskara; somliga högmodades der öfwer, att de mora jtore och namnkunnige mäns mödrar, och andra deröfwer att de woro jådar Ha mäns döttrar; få att ide en enda omftån dighet blef glömd. i Till att göra ända på denna teätan, lät Gu dinnan utropa: Att hwar och en stalle taga titt rum, alit som hon war mer eller mindre stön. Detta uppwäctte en allmän glädje. Men en hwar bemödade fig få mycket, att upphöja fina inbillade behugligheter od göra dem syndara, att padudet näppetigen hade gått i fullbordan, om ej Gudinnan tillifa befallt, att alla stiulle aransias mid Sanningens CEpegel, fom fråfldes få, att hwar och en kunde fe och länna sig sjelf. De dygdigaste woro wackrast, men de laftsullaste fingo ett chyggeligt utsecnde. Oct är omöjligt att beskrifva det. raseri och den allmänna förwirring, fom wifade ja i manga anfigten. Mäånga vafwade för fin egen stapnad, sa fula woro de. De fom warit intagne af lin egen fagring, och warit så mycket firade af fmtaniönet, liknade mera furier än menniskor. Danga åter funno fig långt stönare än förr. Slugva få woro ödmjuka nog, att icke förundras sjwer fina nya behagligheter. Zag blef inner linen sörnöjd mid äskadandet af ett Wisst, något till i il aren fommet fruntimmer, fom, sedan hon sett sia i Spegeln, tycktes mera blik en GEndinna, to någon dödelig. Hennes ögon woro fulla of eld; hennes blomitrande fägring liknade sjelfwa helsan. Jag war förtjust i denna englabildens bestäådande, då hon helt hastigt blef tagen ur min åfyn, genom en befallning, att alla de, fom muns nit der såkraste wittnesvö det om fägring, ställas langt from. Tenna afstiloa hopen blef sedan delad i tre dee lar. 3 midten stalldes de gifta, på deras högra sida stodo jungfrurna, och enkorna på den mens sna. ÅÄtskilliga heljofamma författningar blef eo widtagne, fom dock undfallit mig, uton twenne, hwars besynnerliga innehåll sästat sig i minnet. Den ena war, att alla, fom mord angripna af tadelsjuka, fule förlora målet att tala. Bullrct blef nu ansenligen minskadt. En, jom stod eredwid mig, frågade, Huru jag kunde blifwa bestört öfver denna förändringen; ty... hon runkade pa bhufwudet och wille fortfara; malct wardt henne fjelf i detsemma beta. I ;et. Eländet mar isyanerhet allmänt ivland e slenheliga och en hop atderstigna matronor. Jag tunde ej afhalia mig från att göra ute lilliga betraltelser öfwer min besynnerliga dröm. siter ruin mening lade Dwinnostönet icke fett lldeles vatt; ty om dygden hos Ptanstönet är bördnadsfull, få är hon hos Qwinkönet mera lsåvärd. Milton har wetat att gansta finns it uttyda detta i sitt Förlorade Paradis, der m införer Adam, sedan han först berömt sin gen förtcafflighet, talaude om Cwa, på följans e sätt: bon tåcks mig wara först af allt hwad fan Ned årbahet och wett fin ädla Sjal t som hos Eda finus Drar; slkönhet far; ut mera glans oj eten sjelf i Eras lNmwoad fulltomtligt är för benne wita fi; dit bwad bon göra will bör llisma ohnataldt; v tå.dhet och behag hos Cva hemwijt malt. tiga ma; Fandel — Göteborg den