Helsingborgs-Posten – 15 augusti 1862, sida 2

Markisen uppgaf ett rop och skyndade till sängs. Laura och La Pierre hulpo till att få markisen nedbåddad. Sedan tog Laura sin plats vid sin makes läger. Mod, min vän, endast mod!? sade hon. ?Jag blifver hos dig, hända hvad som hända vill, och —? Dörren slogs upp på vid gafvel och sakta och högtidligt intradde mörka gestalter, den ene efter den andre, med kapuschongerna djupt neddragna ofver ansigtet, så alt man ej förmådde igenkänna deras drag, hvardera med ett brinnande vaxljus i handen; den femte och siste bar en silfverkalk, som han höll högt upp framfor sig, under det att han under tiden med handen gjorde alla slags tecken. I högtidlig tystnad framskredo dessa fem mörka, hemska skepnader till markisens bädd och stirrade emot den i kallsvelt badande mannen. Omkring hans läger bildade de fem personerna en halfcirkel, och derinom framträdde den djupast beslöjade, hvilken bar skålen, nära intill markisens säng. Markis, sade han med dof stämma, vkyrkan är alltid en om och älskande moder, till och med för de af hennes söner, hvilka vändt sig ifrån henne och hängifvit sig åt otrons och filosofiens djefvul.? Det är konungen,? mumlade markis dArgens, det är konungen, min Gud, hvad ämnar han göra 2 Ja, fortfor den beslöjade med högre slämma, kyrkan sorbarmar sig äfven öfver sina vilsefarande barn, och den sänder oss för att bringa dig, den mest vilsekomne och syndige af alla oss söner, hennes tröst, i den sorgliga belägenhet, hvaruti du befinner dig. Den onda dämoa, som anfäktar dig arme,