Helsingborgs-Posten – 8 augusti 1862, sida 3

dan rätade han sig långsamt upp, öppnade sin dosa och tog ett väldigt pris. )Lordmarskalken har rätt, mumlade han, jag var för häftig. Mon hvarföre reta de också min vrede, hvarföre göra de allt för att förarga och kränka mig? Jag ar en stackars gammal man, som icke har någonting annat på Jorden än ett par vanver. UIvarsore komma qvinnorna att bortstjäla äfven dessa från mig och göra mig alldeles ensam? Åh, lordmarskalken menar, att det är en afundsvärd lott, att vara kouungp Och med en djup suck vände konungen sig om och steg åter långsamt uppåt terrassen. Laura hade emellertid vid lordens arm med snabba steg återvändt till slottet. Inget ord hade de yttrat under vägen, endast det sakta undertryckta snyftandet, och tårarne, som rullade nedåt hennes kinder, ordade vältaligt om Lauras smärta. Nu hade de nppnått målet för sin vandring, nu inträdde de i markisens rum. (Forts.) TERESE —