något afständ från konungen nere i allen vid en marmorbank och blickade med spänd uppmärksamhet bort till konungen. Han upplystade sin kapp och vinkade åt henne. Kom hit strax, ropade han, tagande några steg framåt. Laura lydde hans befallning och skyndade fram, men kommande något närmare konungen stannade hon, afbidande vidare befallningar. Fredrik, stödd på sin käpp stirrade på henne, så länge och med lågande blick, så att Laura, som i början föresatt siglalt se honom i ögonen, sänkte djupt rodnande sin blick mot jorden. Nu gick konungen raskt emot henne och hans af vrede glödande blick kom henne att åsva. Hvad heter ni?? frågade han med hög, vredgad stämma. ?Sire, stammade Laura, jag? — )Nå, hvarför tiger ni? Jag vill veta ert namn. Har pi ej hört hvad jag säger? Huru heter ni? Jag befaller, er att säga sanningen! Hvem är ni? Sire, sade Laura med stadig rost, ty, betänkande huru mycket som berodde på detta ögonblick, hade hon äålervunnit sin styrka och sin sinnesro, Sire, jag ar markisinnan dArgens.? Det är icke sannt, sade konungen med barsk stämma, det är icke sannt. Ni är aktrisen Laura Cochois, markisens käresta, och har tillhopa med honom uttänkt en komedi som ni här vill spela för mig; emedan ni tror att jag skall taga det för sanning. Ni är icke markisinnan dArgens; det är en: lögn och skall förblifva en lögu. Markiser: kan icke vara så litet noggrann af. sig,