Helsingborgs-Posten – 4 augusti 1862, sida 3

Stockholm. — Bellmansdagen, den 26 dennes, en af de wackraste under denna sommar, hade, berättar Dagl. Aileh., till Djurgården beat talrika foltz skaror, jom böljade fram och tillbaka utefter slatten. Från omgifwande wärdshus och förs lustelseställen ljödo tonerna af de odödliga Bellmansfängerna, manande wandraren att wallfärda fram till fkaldens med högtidskransar firade byst. Redan straxt på eftermiddagen mar fdmweizeriets veranda tätt besatt och framemot aftonen war folksamlingen på platsen betydlig. Bats om bysten war på sedwanligt sått uppfördt en musiklärtare prydd med wapensköldarne of Bacchi riddersmän mellan blommor och gröna guirlander. Endast en musittår hade i år kunnat anskaffas i stället för de twå, som wanligen wid dessa tillfällen omwexla med hwarandra. Ses dan trenne positiv, spelande alla på en gång, ästadkommit en sktärande effekt, och några puss siga tyfta akrobater, blåfrusna och i smutsiga tricoter skänkt en musiken motswarande ögonfögs nad, spelades ändtligen upp från läktaren, fram emot 6stiden. Det war Par Bricols ftora föftmarsch, ett mästerstycke af pomp och gratie, ber gynnande med melodien till Miovitz blåste en fonfert. Huru träda de ide derwid fram för fantasien alla dessa Bellmansdiktens odödliga, burleskt ideala hjeltar, Movitz med waldthorn, basfiol och hoboja. Fredman, Bergström, fader Berg Christian Wingmark, alla, alla föra de med sig instrumenter för att gifwa glädjen ljud, och Ulla sjelf, med sin stöna diskant, stämmer upp en af Filzens duetter med ett ackompagnement af 2 flöjter och 6 klarinetter. Det war, som utan fer, då för tiden ingen brist på inftrumenz ter. Ad, om wi dock hade haft Blinda Calle der i förrgår, för att häfda wår tids heder i