Fredrik vände sig om och hans klarnade blick träskade lordmarskalkens leende ansigte. p-å, mylord, hvarföre skrattar ni?? frågade han och tog sig ett pris snus. Ers majestät, jag skraltar icke, jag endast gläder mig åt detta sällsamma skådespel, sade lorden. Segraren vid Leuthen, Rosshach och i så många andra ärorika drabbningar nedlåter sig att sjelf anordna en plats för sin sjuke hund i sin egen vagn. Gud skall veta, att jag önskade vara målare för alt kunna teckna denna scen. Den skulle för hjeltekonung Fredriks historia vara elt likaså herrligt kommentarium, som kommentarierna för Cesars historia. Under det lorden så talade, hade han liksom i tankarne skridit framåt alleen, och konungen fölide honom. Långsamt skredo de framåt, konungen nedlutande stöd på sin kryckkäpp, marskalken, styf och rak, likväl med en hofmans ödmjuka hållning. )ÄAck, sude konungen, vet ni mylord alt edra ord göra mig nedslagen? Ni förliknar mig med Cesar! Se då på den bleka mannen, som går bredvid eder, som vårdar sig om sina hundar och skrifver vers, är det ett värdigt slut på hjelten? Vraimentl jag afandas Cesar som dog i blomman af sin mannakraft.? ySir, han dog icke på sin säng, han dog icke på slagfältet, han dog vid Pompeiji pe.lare!? yNå, cher ami, hela det jemmersulla lifvet :är en Pompeiji pelare, vid hvilken jag en gång skall; nedsjunka.? Men;om ers: majestät en gång skall vid sdensamma nedsjunka, skola inga mördare stå omkring er och man skall icke uppgisva