Helsingborgs-Posten – 1 augusti 1862, sida 3

Han hade dersore dragit sig tillbaka i bibliotbekskammaren, och var, såsom sagdi är, just nu sysselsatt med att nedskrifva några verser, med hvilka han ville sanda sitt porträtt till Voltaire, måladt af Vanloo, foreställande konungen sittande vid sitt arbetsbord. Men det ville ej i dag gå bra med verserna; konungen, som länge funderat på ett rim, ofverstrok slutligen den började dikten med ett långt penndrag och i det hanhastigt tog ett annat pappersark, skref han: Min store vän, jag sänder dig i dag genom Michilet portrattet, hvilket du oönskat, en kopia af porträttet af Vanloo, som den gamle furst Kaunitz, min ädle fiende, låtit måla åt sig. Men detta porträtt skall mera vanpryda än pryda er kammare. Det är dessutom icke likt, ty ni vet att jag aldrig sutit framför en målare. Jag är gammal, net böjd, giktbruten, ullefvad, men likväl alltid munter och full af god humor. ) Ett smärtsamt drag formärktes vid Fredriks läppar, då han nedskref dessa ord och sedan bortlade han pennan. Det är icke sant, sade han; jag är icke munter i dag. och min goda humor är så skrynklig och giftig, som ett gammalt kärringansigte. Nå ja, hvarifrån skulle nu en god humör komma. Det hander ingenting i verlden. Dagarue blifva allt tråkigare, fastän menniskor inbilla sig alt man med hvarje dag blifver allt klokare och pråla med deras barnsliga dårskap såsom hade de upptäckt de visas sten. Ja, detär sant, verlden blir med ) Konungens egna ord. S. Oeurres posthumes IX. 168.