Helsingborgs-Posten – 25 juli 1862, sida 3

Förlåt min otillbörliga fråga, mylord. Hvad sade han hon helle?20 Ett litet leende uppenbarade sig i markisens ädla finbildade ansigte. Han benämnde henne mamsell Laura Cochois. Lordmarskalken lade mildt sin hand på markisens skuldra. )Och nu, ni älskvärda stora barn från Provence, sade han vänligt, un skänker ni en gammal flegmatisk man, som jag är, likväl också så mycken tid att han får uträttat sitt ärende, all jag må få frambära till er min lyckönskan på er namnsdag. Gud välsigno er och uppehalle er, min dyre markis, ja, mä han sorunna oss alla och isynnerhet konungen all långe få den oskalibara lyckan att hafva vid sin sida en trogen, aldrig vacklande eller sig sjelf förnekande vän.? Ack, min vän, ni vet icke hvad ni säger?, ropade markisen lifligt. Jag är i dag 60 år gammal.? Nå ja, jag är redan tre och sextio år, konungen femtiosju, således icke mycket yngre än ni. Sextio år — fördenskull behöfver man ej tänka på döden.? poden! ropade markisen och drog sig tillbaka, såsom hade han helt oförmodadt blifvit slungen af en orm. Tycker ni att jag ser sjuk eller lidande ut? Tvärtom, ni har aldrig sett kryare ut! Ni har ej någonsin förr selt mera utsom en som en ung kavaljer, som är stadd i friareärenden, än nu. Men ni sjelf, min kära markis, tillkännagaf ju ett sådant besynnerligt tvifvelsmål. Då jag uttryckte den önskan, alt konungen ännu länge måtte få vara så lycklig att hafva er vid sin sida, gjorde ni ej då den invändningen att ni var öfver sexlio år 2?