Helsingborgs-Posten – 25 juli 1862, sida 2

Slumrar så i frid och ro med den hulaa i sitt bo, fri från smärta. OM när folen tittar opp, tändes af förnyadt opp reeu hans hjerta. Glad han ssiljes från fin män, fade: förrn det mörknar än är jag åter. Men det mörknar och hans män, bidar fåfängt länge än, längtar, gråter. Jag nu fången blef och mer ej sin wän han återser, o hwad fasa! Han ej finner någon tröst, sorg och saknad i hans bröft häftigt rafa. J ett litet torn af rör segraren fin fånge för wäl bewarad. Och i oro, qwal och strid der han slutade sin tid, blef förklarad. Sof då sött du liten fört dina trogna wänner här, ömma, fåta, natt och dag, hwar timme stund, under hela weckans rund dig begråta; Prifa dina ögon fmå, dina fjedrar gula, blå. Men de ömma, pv —