i denna tråkiga vrå af verlden. Gud vet att jag gjort t endast af kärlek till dig. Af kärlek till Fredrik den store blefjag tjenare, konungens af Preussen slaf! — Ack, min dyre iord, fortfor han, under det han omfamnade lorden, hvilken herrlig och dyrbar gåfva ni framdurit. Detta porträtt år af en förundransvärd likhet.? Det gläder mig att ni tycker så sade lorden leende; jag fruktade alt er skarpa kärleksblick skulle finna att detta porträtt af vår konglige vän egde stora brister. Ni vet väl alt konungen föraktar alt någonsin sitta för en målare och endast vid et förbifarande har Vanloo sett honom och aftecknat hans drag.? Men-han har sett det med konstnärligt öga och utfört det med konstnärens pensel häysopade markisen under det han betraktade bilden från alla sidor, än från höger, än från venster, för att träffa det rätta stället, hvarifrån man borde åskåda densamma. Men jag ser hvad det är,? sade han derpå lifligt. Målaren har fixerat bilden från en temligen aflägse och hög ståndpunkt. Den skulle taga sig bättre ut, om den hängde deruppe på väggen.? Han tog bilden och gick bort till väggen med densamme. Min Gud, icke en enda passande krok att hänga den på. La Pierre, La Pierre, La Pierre! Kom hit, skynda dig, så fort du orkar. La Pierre, La Pierre, La Pierre lIn La Pierre instörtade, blek och förvånad, förvissad om, att någon olycka träffat hans herre. Hvad satlas er, herr markis? Hvarföre skriker ni så förskräckligt?