Helsingborgs-Posten – 21 juli 1862, sida 3

v7-å så försök då, han skall nog passa dig, v sade Laura i det hon tog kladespersedeln och, såsom en älskvärd kammartjenare höll den framfor honom. Men markisen trädde suckande och med en skakning på hufvudet några steg tillbaka. Omöjligt,? sade han, vjag är här i Hans M:t konungens hus, jag år hans gäst, hans vän, och fastan han icke är tillstades är jag oviss om hvilket ögonblick han inträder eller låter kalla mig, och aldrig skall man kunna säga alt markis dArgens brutit mot ettikeltens lagar och visat sig i sin kongl. gästväns boning iklädd nattrock. Nej, nej, så länge jag är i konungens tjensi är min kongl. vän äfven osynligen alltid hos mig och allt passande mäste derföre iakttagas. Jag tackar dig min dyre Laurette för dep värderika presenten, men jag törs ej begagna den. Hittills har ännu icke någon nattrock berört mina skuldror och skall det ännu icke förr, an då — Men, min Gud! Laurette gråter då? Darra dina läppar? Vänder du dig ifrån mig? Min Gud har jag förargat dig? v-ejv, sade hon sorgligt, under det hon åter lade nattrocken tillsammans, nej, jag är ej ond, jag ser blott huru det verkligen är. Jag och min nattrock skola endast aflagsnas, ty det kan ju hvarje ögonblick hända, att konnngen inträder. Nå ja, vi skola ej vara til hinders. Adjö, hr markis! Hon hade åter nedlagt nattrocken i korgen och upplyftade den för att med densamma aflägsna sig. Men nu sprang markisen fram till henne, ryckte korgen från henne och kastade den bort i rummet, läggande sina båda händer på Lauras skuldror. (Forts.)