— ——— — — ———ä2 — upprest sig ur sålöljen. kastade en vred afvisande blick på La Pierre. vGamle narr; du vet ju hvad jag sagt dig! ropade han lisligt. Ja, ja, jag vot allt, ropade La Pierre i samma ton, och jag vet äfven allt herr markisen i dag är 60 år gammal. Med ett gapskratt slog han igen dörren efter sig och försvann. Markisen, hvars kinder purprades af vredens rodnad, ville skynda efter, men sruntimret höll honom tillbaka, under det att hon med ett mildt leende lade handen på hans arm. vhlif stilla, min vän,? bönföll hon, du känner La Pierres egenheter och du måste för hans redlighets skull hålla till godo dermed. Skänk mig denna ensliga stund tills nya vänner komma och tränga mig bort. vack, hvem förmår vål tränga dig bort, min söta Laurette?? sade markisen ömt, under det att han med ett ridderligt galantori kysste hennes hand. Konunzgen till exempel, sade hon och en skarp, pröfvande blick från hennes stora förståndiga ögon riktades på honom. DÅrgens syntes skakad, leendet dog på hans läppar och han blickade eftersinnande och tankfullt framför sig; mamsell Cochois pröfvande öga hvilar ännu olltjemt på honom, och småningom antog hennes ädla, milda ansigte ett uttryck af djup sorg och smärtsam förvåning. Markisen rätade på sig och en fast beslutsamhet uppenbarade sig i hans anletsdrag. vr-ej,n sade han lilligt, också konungen skall hädanefter icke förvisa Laurette ifrån mig. Jag har lofvat dig och skall hålla milt