po ee — 1 1 l full blick: UHerr markis, det är Provence som skickar er genom er gamle tjenare detta minnestecken, ty i dag fyllar ni ert sextionde år.? Markisen, seende nästan förskräckt ut vid dessa få ord af La Pierre, hade mottagit buketten och tryckt blommorna till sina låppar, och La Pierre torde hafva förslält svaret, ty sedan thronade en viss höglidlighet på hans panna och ett leende lekte omkring de tjocka utstående läpparne. Markisen deremot var i dag mycket allvarlig och tyst. Han emottog siua vänners lyckönskan med en bedrollig, ängslig, nära nog förlägen uppsyn, och i dag kunde ej något spår upptäckas af markisens, oaktadt hans älder, vanliga provencaliska munterhet och ungdomliga eld. Hans vänner hade i dag lemnat honom tidigare än förut, och markisen var nu helt allena. Han tycktes emellertid vara serdeles belåten med sin verld, ty han drog lätta andetag och hans långa, magra figur nedsjonk makligt i fåtöljens mjuka kuddar. Men nu klappade det åter på hans dörr, som i detsamma uppläts, innan markisen ännu gifvil tillåtelse dertill. Det var en dame som inträdde, enhögvext ståtlig gestalt, med en ädel ansigtsbildning, icke just så skön, ej heller så ung, men god och själfull, i de stora svarta ögonen förmärktes ett uttryck af mildhet och hjertlig glädtighet. Hon sväfvade lätt och hastigt fram i rummet, under det att La Pierre visade sig i dörren och med ett konstladt leende utropade: mamsell Laura Cochois! Damen teg och markisen, som hade hastigt