Helsingborgs-Posten – 14 juli 1862, sida 2

aldrig, — ,, vet ingen menniska så älskvärd som Dora Liljesell. Men det äkta paret på Björkudden är helt och hållet förgätet. Med undantag at deras barn äro Liljefelts, Nordenheims och mamsell Zellerman de enda som tyckas komma ihåg alt de finnas i verlden. Man påstår att konsul Wallendorff söker sin tröst i flaskan, under det att hans hustru från morgon till qväll plågar honom med sina jeremiader. Anne Sophie, som tyckes vara skapad till en martyr, vistas ännu hos sin faster, som är outtröttlig att sorbittra hennes dagar. Det finnes varelser, som sallan omtalas och lika sällan synas, men som gagnande och lidande, obemärkta och ovetande af mängden, känna dock sjelfva ganska tungt att de blifvit kallade till denna verlden. Henriette, som ofta förebrår sig huru hon förr genom silt nyckfulla lynne bidrog sig till sin kusins lidande, söker nu genom sin vänskap och sin grannlagenhet att mildra hennes börda. Den unga prestfrun, som ej på en dag, utan så småningom, likvisst under många återfall och genomgångna strider, genom kärleken till ett värdigt föremål, blifvit, från att vara elt af de nyckfullaste väsen man kunde föreställa sig, den mest älskvårda qvinna, utgör nu en af de förnämsta prydnaderna inom den familj af hvilken hon är en medlem. — Ehuru outsägligt lycklig hon känner sig vara, finnes dock bland hennes rosor alltid ett törne: hennes soraldrars olycka. Kapten Liljefelt gjorde sig till en lag att oaktadt sin stora. förmögenhet iakltaga en