Hon kände sig trött af lifvet och tyckte i denna minut att hon gladt skulle nedsjunka i grafven, om den nu öppnade sig för hennes fötter. Hon lät ansigtet nedfalla mot sina händer, och försjunken i detta domnande tillstånd hörde hon ej att någon nalkades henne, som satte sig bredvid hennes sida. Först när en väl känd röst frågade: Henriette, huru är det med dig?? såg hon upp och spratt till; hon hade ej med Theophil vexlat ett ord utan vittnen sedan den dag då de på Hjelmsåtra togo afsked af hvarandra. Han tog hennes händer mellan sina; nu först kunde hon gråta. Med mig skulle det nog vara bra, om blott mamma kunde finna sig. For enskilt del saknar jag visst icke den lyx som jag blifvit uppfödd vid. Jag är så trött vid verlden som om jag lefvat hundra år.? Det får du ej vara, sade han med en viss innerlighet i rösten; ty, Henriette, just denna olycka blir måhända en föreningslänk oss emellan.? Tårarne stannade halftorkade på kinderna, i det hon med eu skär rodnad såg blyg upp till honom. Nu hoppas jag dina föräldrar ej skola vägra mig din hand.? ?Din far?? hviskade hon. Och händelsen ville att hans far just nu inträdde i detta lilla rum, då Theophil uppsteg, i det han alltjemt höll den älskades hand i sin. ?Min far,? sade han, med någon brytning i rösten, utan henne kan jag ej blifva lycklig — men ej heller om icke min far hjertligt upptager henne som sin dotter?