hon ej den olycka som drabbat hennes familj, som under andra förhållanden varit fallet. Ann: Sophie, som dagligen hörde vhuru man fik umgälla det nådebröd man i lyckligare lagar tilldelat andra, var djupt nedtryckt påde af sitt eget och sin fasters öde. Sljernskold hade nu, sedan grefve Nordenheims återvandande till hemmet, återflyttat till Östanfors, och han visade styffadern mer aktning ån forut varit förhållandet. En äldre nyss afliden skald ) har så skönt uttyckt sig: Olyckan är helig, hon vill heIras.? Få förstå andemeningeu af dessa ord, och vi gå så längt, att man måste hafva lidit sjelf för att i hela vidden af dess betydelse uppfatta detsamma. Mängden af menniskor egna i första ögonblicket af ett olyckslag dem, som det drabbat, ett lika varmt som uppriktigt deltagande, men i längden tröttnar man att betrakta de mulna, bedröfvade anletena, att höra de ofta upprepade klagovisorna. Den olycklige är lält sårad, och hvad han mest behöfver saknar han oftast: en fin grannlagenhet. Ryktet om kapten Liljefelis förändrade lefnadsställning hann äfven till innevånarne på Östanfors. Konsul Wallendorff anade väl de händelser som dermed voro förknippade, men Liljelts sjelfva iakttogo den största tystna i anseende till den aflidnes hemska brott, öch man sökte att åt berättelsen, beträffande detta ars, gifva en annan tydning. Vi ölrerdrifva icke om vi säga alt Liljefeltska familjens lycka var ännu ett törne i Y) Kanslirådet Wallerius.