Helsingborgs-Posten – 7 juli 1862, sida 3

bättrades, skulle göra afbetalningar, blef hel nyligen, vå grund af detta löfte inkallad för bandelsrånen för att afbetala på fin skuld. At han war i bättre omständigheter ansåg sa fföraren wara bewisligt derutaf, att han höll fig en ridhäst, bwilfet war en lyr. Den ins stamdes advokat replicerade: Hans client höll fig en hast ej för nöjets skull, utan derföre att det war högst nödwändigt för honom för hans helsas skull, hwarpå den anklagandes advokat anmärfie: Alt köpmän rida, förekommer hwarje dag; men det minsta antalet tida på hästar, de flesta deremot på ett litet stämpladt papper (werelryttare). Denna ordlek wäckte stor muns terhet hos alla domstolsledamöterna. — Besyunerlig strid. En fransk resande, som aterwände fran Spanien och måste göra ett uppchall omkring en tre fjerdedels timme, i en by ba Pyrencerna, under det att hästombyte skedde, begagnade tillfället ati företaga en mans dring på bergen och beundra don herrliga ut sigten öfwer de nordspanska dalarne Men fu ru förundrad blef han ej, när han högst uppe pu berget fid fe ett tjog örnar, fom sötte frånröfwa ungefär lika manga wargar en stackars ko, som förirrat sig till dessa höga regioner och blifwit ett byte för dessa djur. Striden blef fnart allmän och mycket Häftig. Wargarna gjorz de tappert motständ, ehuru örnarna med sina wåldiga klor refwo hela köttstycken ur deras kroppar, oh om de ett ögondlick drogo sig tillbaka, anföllo de straxt derpa ater få myset ifrigare. Slutligen tyätes det doc, fom om fågs larnes fonungar skulle segrat. Största delen af wargarue lomade bort, under det att de, som blefwo liggande på walplatsen genom hela sitt utscende buro wittnesbörd om, hwillen förfärlig andel de tagit i striden. Nagot, som förhöjde det intressanta i detta skadespel, hwiltet kunde ha gjort en målares lyda, war, att det hela tiben anda från början till flut bewistades af ett annat wildt djur, nemligen en ofantlig stor brun björn, fom höll fig dold bakom ett framsljutande klippstoacke. Der ftod han såsom en lugn åffå dare of striden; ehuru han sannolikt gerna blan dat fig i leten, wågade han det dock icke; ty fort derefter säg den resande honom lunta bort, för att pröfwa sin lyda på andra Håll. — Någou anmärkte, att han icke kunde des gripa Faraos dröm, hurn nämligen war möjligt, att 7 magra nöt kunde uppsluka 7 seta, utan att man kunde fe det på dem. Jag inde hele er ide begripa det, fade en förman, ända till dess jag gifte mig. Då hade jag mer än 7 stora och tjocka fasfaz och handcisööcker, men min huftru hade blott en liten tunn Hushållsbok. Wid årets siut hade den lilla boten uppe slukat alla mina stora och tjocka, och man kunde ide fe det på den. Sedan den tiden förstår jag Faraos dvöm. — Kålmyggan. Larven till denna mygga, som till utseendet liknar en manlig mygga, men är betydligt större och hwars namn är Tupola oleacea, är en tjod askgrå mask, fom finnes i jorden, der denna innehaller halft förmultnade begetabilier. Larven gör mycken skada på alles banda plantor i det den afäter dem i eller straxt under jordytan Kalplantor synes han företrar deswis angripa, men i brist deraf hwilta plans tor som helst. Det enda medel wi känna, är att uppsöfa och döda laverna. Der en vanta wissnar oc man wid underföfningen fluner den vara afäten, kan man wara fäker att finna en — —