Helsingborgs-Posten – 4 juli 1862, sida 3

kännelse, hvilken han tillika med det omnämnda brefvet inlade i ett till nämnde handelshus adresseradt konvolut, som en af de äanga handelsexpediterna förseglade med Langs sigill. Utmattad af själsansträngning soll han tillbaka på sin säng, blef angripen af forlarliga konvulsioner och afled sednare på aftonen, ur stånd att mottaga någon tröst, i de mest sonderslitande samvetsqval — 58 är gammal. Nu torde läsaren gissa hvilken bekånnelse som kommersrådet Wallendorff på sin dodssäng aflade till Theophil Liljefelt. De penningar som i osvannamnde handelshus voro deponerade, hade mannen for att lätta sitt samvete donerat till en välgörenhetsanstalt, dock skulle ej den betydliga summan, hvars räntor borde tilläggas kapitalet, förrän efter 40 års förlopp lyftas, då stiftelsen skulle taga sin början. Icke utan att Theophil, oaktadt att det var hans föraldrar som sakenrörde, väckte den doende på den tanken attångren måste frambringa bättringens frukter och att det var mest skäl alt återställa de genom blod erhållna penningarne till dem som de egentligen tillhörde. Det skulle vara att brännmärka mitt minne, mig sjelf gjorde det ingenting, men jag ville ej att min sou skulle lida denna skymf, dock om edra föraldrar komma i för stort trångmål, så lemna denna biljett till handelshuset då jag af det betydliga kapitalet skänker dem 10, 000 rdr.? Theophils kanslor vid dessa yttranden kan man lätt föreställa sig; han gaf honom natt