Så går det till. Novell af PILGRIMEN. (Forts. fr. ny 72) Man upplände ljus, och barnen samlades i sjukrummet. Frans Löfving, inspektorens son, började Theophil, har nyligen aflidit; han blef angripen at slag, sorlorade målet, kallade mig och en ung i grannskapet boende prestman till sig, samt skref på en griffeltafla: att det var han, som, sruktande i Richard en spejare på hans mindre redliga forelag hade för att urvägenrojda den sistnämnde, medelst dubbla nycklar inpraktiserat penningarne i byran; han begärde uttryckligen att slere personer skulle tillkallas, bland andra konsul Wallendorff, Stjernskold m. fl., då min embetsbroder högt uppläste hans skrift.? Ett glädjeskimmer spridde sig ofver den sjukes anlete, under det att den fromma fru Dora hopknäpple sina händer till en tyst men varm bön. — Richard, öfverväldigad af sinnesrörelse, lemnade genast rummet, och vi vilja för några minuter följa honom, den redlige ynglingen, der han ensam i en vrå af trädgården, med stjernepellen öfver sig, tackar Gud, som uppdagat hans oskuld. vGud, jag tackar dig! Hvad eger jag mer än milt goda namn och rykte ?.. Det har varit nedsläckadt genom de nedrigasre förval — men Du har låtit sanningen framkomma