Helsingborgs-Posten – 27 juni 1862, sida 2

I början af Augusti sjuknade samiljsadren i en elakartad nervseber; en hvar som är bekant med de törnen som insmyga sig i det hvardagliga lifvet, vet hvad det vill säga sjukdom vinner insteg i ett förut fattigt lus. De unga sönerna måste nu ensamma sköta verkstaden. Astrid åtog sig ensamt hushållet, ty Liljefelt kunde knappast ett ögonblick undvara äsynen af sin ouitrottliga, allt försakande maka. Den sjuke förbjöd tillkallandet af läkare och ville ej bruka något slags låkemedel. ypet går icke an,? sade Richard beslutsamt, det måste likväl ske. Dessa ord voro ej väl utsagda förr än Astrid gick in i sitt och sin systers gemensamma rum, utdrog en byrålåda ur hvilken hon tog ett rödt maroquinfodral; öppnande detsamma såg hon några minuter med en suck på dess innehåll: en broch och elt armband af guld, de enda dyrbara presenter, utom pianot, som hon af sin sastman erhållit och som han ej velat ätertaga. Hon skref några ord till fru Rosenström, lade kuvert om dessa smycken och afsände utan tvekan paketet. Dagen derpå infann sig läkaren. nujvad betyder det här, sade kapten med matt röst. vpet betyder att kaptenen är sjuk och behöfver vård,? svarade denne. Nu vidtogos kraftiga åtgärder; när penningar påfordrades framräckte Astrid sin temligen väl fyllda plånbok, och de nödvändigaste utgifterna bestredos. Kapten Liljefelt bade uttryckligen förbjudi