Helsingborgs-Posten – 27 juni 1862, sida 2

— —— —— Ä O Uf2 w— 00 —ö den svaga förhappning att den förre skulle hamna i hans hus. Den stackars Henriette var nu som ett skepp utan styre; hennes soraldrar sortsoro alt genom sina festliga bjudningar, sina osverdådiga tillställningar draga till sig hela den granna verlden, för att stntligen i densamma som en gill firad dam int ra sin dotter. Men ännu hade de ej vunnii seger. Likrisst hade de den tillfredsställelsen att umgås i fashionabla verlden, eftersökta och hyllade af alla, och de voro till och med bjudna på ministrarnes fester — då man till ordspråk efter den oefterrättligt fåfänga konsalinnan hade: Jag var der — och der voro ock de kungliga.? När Astrid detta år vid midsommarstiden återvände till hemmet, beredde sig konsulns familj till en badresa, och i förbigående måste vi heratta att konsuln låtit forfardiga for sig och sin dotter hvardera trettioen klädningar, d. v. s. en klädning för hvar dag i månaden. Vi vilja ej trötta läsarens tålamod med upprepandet af de större och mindre intriger, som sedermera fortfarande voro i verksambet för all lägga sin hand mellan de båda forlofvade. Men när slutligen alla andra forsök voro fruktlösa beslöt konsulinnan Wallendorff att skrifsa till fru Liljetelt — dock med uttrycklig begäran att denna åtgärd måtte för hennes son förblifva en hemlighet — och vid allt hvad heligt var besvärja henne att sjelfvilligt upplosa sin dotters förbindelse. Kort före Stjernskölds sist omnämnda besök hos sin trolofvade, hade detta bref anländt, och huru händelserna sedermera utvecklade sig känner läsaren.