Helsingborgs-Posten – 25 juni 1862, sida 2

de kunde önska fig af detta lifwets förmåner; ty de älskade hwarandra, fästmön war mucket rik och hennes fästman en rask och duktig sjöman. Hon menade att deras förmögenhet war så stor, att de aldrig, huru det än ginge, kunde komma i något behof; han deremot, som tyckte att det w djerft taladt af henne, framkastade nägra ord derom, att det lifwäl i alla fall berodde på, om Gud wille gifwa dem lycka och wälsignel se. Da drog flickan i ungdomligt öfwermod en ring af singret kastade den uti hafwet och fade: få jä kert fom jag aldrig mera fer d denna ring, få få fert skola mi aldrig blifwa fattiga. Det unga paret wigdes och begynte sitt husliga lif under ljusa förhoppningar med stor rikedom. Men det war som om det icke warit någon wälsignelse dermed det gick beständigt bakut för dem, och det stora öfwerflödet smälte bort jå småningom. Ci ter några års förlopp dog mannen; den fifta år terstoden af förmögenheten gick förlorad genom enkans slöseri och oordentliga lefnadssätt, och hon kom slutligen i stort behof. — Många år hade förflutit sedan den stunden, då det unga paret spatjerade wid stranden. Den fattiga enkan steg en morgon upp. Hon hade blott ett par skillingar i kontanta penningar. Dem tog hon, gick ner till stranden, hwarest hon köpte nägra fiskar, och gick derpå tillbaka, för att tillaga en måltid. Och se, då hon uppskurit den första fifen, syntes en ring i def inelfwor. Son frame tager den, betraktar den nogare och upptäcker till sin stora förnndran, att det är famnma ring, som hon för läng tid sedan kastade i hafwet. Hwad den fattiga enkan finde härwid, det mer ta wi icke; men den tanken ligger nära, att det war Guds finger som förde vingen tillbafa och att Han derigenom wille wäcka henne ill befinz ning och ånger öfwer sitt fordur öfwerdåd. Sams ma enka lefde ännu för några år sedan på Bornholm, hwarest denna mårbvärdiga tilldras gelse ännu ide är glömd.