så här,? han tog Astrids hand och afdrog ringen, under det att hon, hvit som ett alabaster, mer nedsjonk än salte sig i soffan. Jag tar ej emot den,? svarade Stjernsköld häftigt, i det alt mörkröda skyar kommo och foro på hans ansigte; voch aldrig hända hvad som vil!, återlemnar jag min; den har förr en gång af mia varit återfordrad, och jag år nu lika obeveklig som då. Men nav jag som far fordrar, befaller cel, sade han lugnt men bestämdt. Befall,? sade Stjernskold, uträttandei hela sin langd, i det han stalide sig framfor Liljefelt; jag lyder icke.? Kaptenen, i strid med sig sjelf, gick några hvarf fråm och å er, men halshogt sade han slutligen: Besynnerligt — en sällsam strid.? Hvad sager Astrid?? frågade Stjernsköld. Hvad såger din mor 29 Piet är bäst alt det blir som pappa beslutal,? sade Astrid med så låg ton alt man knappt kunde urskilja orden.? voch jag är af min mans tanke, inföll fru Dora. Rinzen lemnar jag aldrig ifrån mig, säger jag u eu gang, den skall sitta på milt singer Ul min sista stund, den skall följa mig i kistan ... Men jag förstår, sade han, ået år min mor som har drifver sitt hemliga spel.? Om än så vore — jag säger ej att det så är — vore det angenamt för min dotter all intränga sig i en familj som så behandlat icke allenast henne utan äfven hennes foraldrar? I konsul Wallendorsss hus kan hon aldrig sälta sin fol.? Det fordrar jag icke, svarade Stieruskuld 1. I höst återkommer Nordenheim, då lemnar